Kan jag acceptera och älska det som ÄR?

Hur ofta har jag inte sagt ”Det finns en mening med allt som sker” till mig själv och andra. Övertygande, insiktsfullt… Men gäller det även när mina rädslor har mig i sitt grepp?

Denna tid prövas vi alla, på olika sätt. För många av oss innebär det att vi tvingas möta oss själva djupare än vi tidigare har gjort och våra ”sanningar” kommer oundvikligen upp till ytan för att rannsakas och kanske omprövas. Jag kan tänka mig att många människor upplever att mattan rycks undan under fötterna på dem och en känsla av otrygghet gör sig påmind ju längre tiden går.

Att rannsaka sig själv och tillåta alla känslor att få existera kan vara omvälvande. Jag minns när jag fick min stroke. Känslan av total kontrollförlust; att inte veta hur morgondagen skulle se ut. Om jag ens skulle överleva… Det var som att vara i ett bottenlöst svart hål. Att befinna mig i ovisshet har aldrig varit min starka sida, känslorna som detta medför har jag inte uppskattat alls om jag säger så. Nej, jag är mer typen som vill ha kontroll. För att känna lugn i mitt inre vill jag helst veta när, var, hur och varför…

Idag är jag dock tacksam för min stroke, jag ser den som en gåva. Visst, i början såg jag väl inget positivt med den men numera förstår jag att den fick mig att kapitulera för det som var. Jag tvingades till förändring, vare sig jag ville det eller inte. Med tiden hittade jag en acceptans till situationen och jag började också känna tillit till att det fanns en mening med det jag gick igenom, även om jag då inte hade någon aning om vad.

Jag började försiktigt blicka inåt. Steg för steg närmade jag mig min sårbara kärna. Jag började se glimtar av den lilla osäkra flickan inom mig, hon som hade varit undangömd så länge. Jag kände hennes rädslor, jag kände hennes känslor av ensamhet och brist på tillit. Så skör, så liten. Tålmodigt och varsamt fick jag vänta in henne. Jag behövde vinna hennes tillit för att hon skulle tordas visa sig. Vi byggde långsamt upp ett förtroende mellan oss och hon vågade komma fram mer och mer.

Jag kände kärlek till denna flicka och tog henne till mitt hjärta. Vi har setts många gånger hon och jag de senaste åren. Tillsammans har vi vågat öppna dörren till de undantryckta känslorna och vi har läkt många emotionella sår. Flickan finns fortfarande inom mig, det kommer hon alltid att göra. Men hon är inte längre rädd och ensam. Istället är hon busig och lekfull. Egenskaper som jag nu försöker omfamna och plocka in mer av i mitt liv.

Även om stroken fick mig att känna alla möjliga rädslostyrda känslor så fanns det ändå en liten röst inom mig som lovade mig att allt skulle gå bra, att jag inte behövde oroa mig. Jag är övertygad om att detta var min själ som talade till mig. Den lät mig veta att det var dags för mig att bryta mig loss från det gamla och istället omfamna något oväntat och nytt; som när larven blir en puppa, för att sedan bli en fjäril. Det behövdes en ”katastrof” i mitt liv för att jag skulle vakna och komma i kontakt med mig själv.

Jag är för alltid förändrad, jag kan inte gå tillbaks till det gamla sättet att leva. Inte heller vill jag gå tillbaka. Nej, jag älskar livet mer än någonsin! Jag inser att jag behövde gå igenom det mörka för att komma till det ljusa. Det var en prövning men oj, vad jag lärde mig mycket! Den främsta insikten stroken gav mig är att jag alltid har makten över min egna inre värld oavsett hur den yttre världen ter sig.

Livet går upp och ner och ibland kastas vi omkull. Som nu när pandemin slog till… Precis som många andra upplevde jag rädslor men här kom min erfarenhet av stroken väl till pass. Jag visste att jag inte behöver låta mig uppslukas av rädslorna, att jag faktiskt har makten att bryta mig loss från dess grepp. Hur jag vet? Jo, för jag har lyckats förut.

Det krävs dock handling från min sida… Jag började därför att rannsaka på vilka sätt rädslorna kunde smyga sig in under skinnet på mig. Ganska snart blev jag medveten om hur mycket jag matade mig själv med information om Corona-viruset. Det är visserligen bra att hålla sig uppdaterad men jag märkte att många av dessa intryck var rädslostyrda. Jag drogs in i en tornado av andras tankar och åsikter och kunde sedan inte skilja på vad som är sant för mig, jag förlorade kontakten med mitt inre. Jag bestämde mig därför för att gå ”offline” under en vecka, inga nyheter på tv:n eller i tidningarna och heller inga sociala medier. När allt kommer kring är ju detta flöden av intryck jag kan kontrollera och välja bort.

En vecka är visserligen inte så lång tid men jag ville se hur det påverkade mig att vara i mig själv, utan yttre påverkan i denna prövande tid. Hur det gick? Ett magiskt lugn infann sig i mitt inre. Hela jag fylldes av tacksamhet och kärlek till nuet och det som ÄR…

Fundera gärna kring:

    • Tror du att det finns en mening med det som sker?
    • Har du en acceptans till det som ÄR eller gör du motstånd?
    • På vilka sätt kan du känna tacksamhet för nuet?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *