För att få till en förändring krävs att vi erkänner att det finns ett ”problem”

Jag har alltid dragits åt det söta och sockriga. Inte överdrivet mycket så att jag går upp på natten och länsar godisskåpet, men jag har gärna tagit en bit choklad eller två till kaffet, lite godis då och då, och ibland en läsk.

Jag VET att socker inte är bra för mig och min kropp, men har ändå haft svårt att sluta. Jag har inte velat SE problemet eftersom jag inte var villig att göra jobbet som krävdes för att sluta. Istället lyssnade jag till mitt sluga ego som kom med ursäkter och bortförklaringar, ”Det är ju bara en liten bit choklad”, ”Jag har ju inga andra laster, så nog kan jag unna mig…” osv.

Om jag skulle fråga någon utomstående skulle de säkert säga att jag inte har problem med socker. Men JAG vet att det söta triggar igång mig, när jag börjar vill jag gärna ha mer. Även om det inte blir en hel påse godis kan jag känna i kroppen att detta inte är KÄNNS bra i min kropp. Jag är tvungen att inse och erkänna för mig själv att jag mår bättre utan det söta.

När jag har nått den insikten har jag två val. Antingen ta aktiva steg och kapa intaget av socker, eller att inte göra det. Alternativ två är så klart det lättaste… men också fel för mig, det vet jag ju. Är jag då villig att göra arbetet som krävs?

Precis som vilket annat beroende som helst kommer dagar som är svåra. De dagarna gäller det att stålsätta sig. Att ta en dag i taget. Att planera mina intag så att hungern inte får mig att vända mig till det snabba och dåliga valet.

Det tog kanske någon vecka eller så, sen var suget efter det söta borta. Nu har jag låtit bli kaffe och det söta (godis, kakor, glass, läsk etc.) i 16 veckor. Det känns befriande att inte längre ha suget, även om min omgivning unnar sig något sött.

Min kropp talar alltid till mig. Den berättar vad som är bra/dåligt, rätt och fel för MIG. Jag gör mitt bästa för att lyssna och agera efter denna information, gör du?❤