Anknytning

Vi människor behöver kärlek och närhet i våra liv. För att må bra och för att utvecklas behöver vi nära och varaktiga relationer. Ensamhet kan orsaka mycket smärta inom oss. Redan som barn skaffar vi oss strategier för att få så mycket närhet som möjligt av våra föräldrar och anhöriga. Vi knyter an till vår omgivning och skapar relationer redan när vi är mycket små. Kvalitén på relationen till våra föräldrar eller vårdnadshavare spelar sedan stor roll för hur lätt eller svårt vi kommer att ha att knyta an till andra resten av livet.

Grovt förenklat kan man dela in oss människor i två grupper; den ena gruppen har erfarenheter från barndomen som har gjort de trygga i sina relationer och den andra gruppen har erfarenheter som har gjort de otrygga.

Den otrygga gruppen kan sedan grovt delas upp i två undergrupper; den otrygga-undvikande gruppen och den otrygga-ambivalenta gruppen.

Den trygga gruppen

Tillhör vi den trygga gruppen; alltså där vi har fått våra behov tillfredsställda som barn och där vi känner oss trygga i våra relationer, kommer vi ha relativt lätt att knyta an till andra människor. Vi oroar oss inte för att bli övergivna och upplever inte ensamhet som något hot, även om vi så klart föredrar att vara tillsammans med andra.

Den otrygga-undvikande gruppen

Är vi istället otrygga-undvikande i vår anknytning till andra kan vi känna obehag när andra vill komma oss nära. Även om vi ofta är sociala och omtyckta av vår omgivning saknar vi verktyg till att hantera detta obehag, dessa känslor, och väljer istället att distansera oss. Vi vill inte vara beroende av andra och vi låter våra tankar styra oss mer än våra känslor.

Den otrygga-ambivalenta gruppen

Till skillnad mot en otrygg-undvikande person låter vi oss styras mer av våra känslor än av vårt intellekt och tankar. Vårt behov av andras närhet kan vara så stort att vi ibland skrämmer iväg människor.

Vår starka önskan att få tillhöra skapar ett stort behov av andras bekräftelse. Får vi inte den bekräftelse vi behöver kan vi bli misstänksamma, svartsjuka, ”klängiga” och osjälvständiga. Om oron för att bli övergiven är allt för stor kan vi till och med välja att inte ens gå in i relationer.

Det är viktigt att påpeka att det sätt vi lärde oss att knyta an till andra som små fortsätter agera mall för hur vi knyter an till andra som vuxna. Dock kan vi ändra en otrygg modell till en mer trygg sådan, om vi väljer att öka vår förståelse om oss själva samt bearbeta de känslor som ligger till grund för det otrygga.

Utdrag ur boken ”Hemligheten”, skriven av Dan Josefsson och Egil Linge.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *