Han gör mig så arg!

Har ni någon i er omgivning som lyckas krypa in under skinnet på er och trigga igång obehagliga känslor inom er? Det har jag, min son…

Min son, som är fem år gammal, har den senaste tiden lyckats tända varenda cylinder inom mig. Jag har kommit i kontakt med massor av obekväma känslor inom mig själv; jag har varit arg, irriterad, frustrerad, uppgiven, ledsen om vartannat.

Tidigare skulle jag ha lagt skulden för mina känslor på andra, i detta fall på min son. ”Det är hans fel att jag är arg…” osv., men idag vet jag att mina känslor är MINA. De har ingenting med honom att göra! Om jag istället vågar rannsaka mina känslor och ifrågasätta varför de dyker upp, kan jag lära mig mycket om mig själv.

Min son är en av mina bästa läromästare just nu. Genom sitt lite trotsiga beteende hjälper han mig att komma i kontakt med känslor som uppenbarligen har tryckts undan och ännu inte är fullt bearbetade. Obehagliga känslor som nu är redo att komma upp till ytan, om jag låter dem göra det. Är det en härlig och skön känsla? NEJ!! Verkligen inte. Men nu väljer jag att tillåta dessa känslor få bubbla upp. Jag stannar i dem. Jag tillåter mig att känna dem.

Jag frågar mig själv, vad vill dessa känslor säga mig? Snabbt inser jag att mitt kontrollbehov åter igen har gett sig till känna… Jag vill ha saker och ting på MITT sätt och när min son inte har följt mina direktiv… ja då har känslostormarna bolmat upp inom mig. Mitt behov av kontroll är djupt rotat inom mig och jag har haft det med mig sedan jag var barn.

Som ensambarn var jag van att ofta få det på mitt sätt. Jag kan också se att min mammas sjukdom påverkade mitt behov av kontroll från tidig ålder. När hon blev sjuk saknade jag verktyg att hantera de känslostormar det orsakade inom mig. Min omedvetna strategi att hantera upploppet inom mig var just att ha kontroll över mina känslor, jag tryckte undan dem på alla sätt jag kunde komma på. Detta beteende, att stoppa huvudet i sanden så fort jag upplevde obehagliga känslor, följde med mig in i vuxenlivet. Och vad händer då med undanträngda känslor, tror ni? Jag personligen är övertygad om att de lagras inom oss ända tills vi tar itu med dem.

Min sons tvärtemot-agerande väckte också andra känslor inom mig, nämligen känslor av att vara oviktig. Att inte vara värd att lyssnas till. Trots vädjanden, påminnelser och tjat så lyssnade han inte på mig, det var som att jag var osynlig. Dessa känslor förvånade mig lite, de har jag inte varit i kontakt med tidigare. Så när i livet har jag upplevt att jag är oviktig? Jag funderar en stund och svaret kommer som en blixt från en klarblå himmel. Jag vet när… men väljer att inte gå in mer i detalj om det. Men faktum är att jag, tack vare min sons agerande, kan se en koppling mellan de känslor jag nu har kommit i kontakt med – med känslor jag har känt tidigare i livet. Emotionella sår som jag nu inser ännu ej är fullt ut läkta…

Den känslomässiga berg- och dalbana jag har befunnit mig på den senaste tiden har påverkat mig enormt mycket. Mina barn har fått se mig agera ut min egen frustration och för det är jag ledsen. Jag älskar ju mina barn och vill inte kasta mitt känslomässiga skräp i knät på dem… Samtidigt är jag inte mer än människa, jag är inget helgon. Jag vet att jag gör så gott jag kan och nu när dessa känslor har synliggjorts så kan jag ta aktiva steg för att läka såren efter händelser i livet som har orsakat mig smärta. Detta inre arbete gör jag för min egen skull men också för mina barns skull, för jag tror att ju mer jag läker mitt eget inre desto mindre ”ärver” mina barn.

Jag vill lära dem något jag själv önskar att jag visste som barn. Att känslor är naturliga och att alla känslor är ok. Vi pratar ofta om det, jag och mina barn. Jag gör mitt yttersta för att leva som jag lär och efter bästa förmåga försöker jag numera visa alla mina känslor, inte bara de ”snälla och trevliga”. När jag är arg, ledsen, besviken etc. så står jag för det istället för att agera som jag gjorde tidigare. Jag vill att mina barn ska våga göra detsamma.

När allt kommer kring så är känslor en del av livet och om vi tar oss tiden att lyssna inåt lär de oss något om oss själva. Våra känslor låter oss veta vilka behov vi har och vad vi behöver adressera inom oss, och ju mer vi lyssnar till våra känslor desto starkare växer sig vår intuition.

Just i denna skrivarstund känner jag stor tacksamhet till min son som omedvetet har tryckt igång känsloknapparna inom mig. Jag väljer att se det som att han har gett mig en gåva. En möjlighet att ta itu med de känslor som nu ligger på ytan och puttrar…

Fundera gärna kring:

    • Vem triggar igång ditt känslosystem?
    • Vilka känslor ger sig till känna?
    • Vad vill dina känslor berätta för dig?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *